författaren tyvärr okänd (upplys oss gärna)

SÄLFÅNGST I NÄS SOCKEN

Käutfångsten utgjorde i forna tider en viktig bi-inkomst för syudarboar på Näs, som härigenom fingo pengar till skatten och mera därtill.

Det är mellan femtio och sextio år, sedan den egentliga käutfångsten upphörde. Käuten började då, skrämd framför allt av ångbåtarna men även genom skjutning, övergiva sina gamla tillhåll och fångsten blev nu föga lönande. Bönderna blevo också alltmer upptagna av jordbruket.

Även nu för tiden dödas käut men i vida mindre skala och endast genom skjutning, vilket åter förr ej alls förekom.

På södra och östra sidan av det rev, som ligger ett stycke utanför Bodudden och Stora och Lilla grund samt sträcker sig åt sydväst, ägde den stora gemensamma käut-fångsten rum. Käuten fångades här, dels med käutstubbar vid stenarna på östra sidan, dels med renne uppe på sydsidan av revet.

Käutstubb är ett slags stormaskigt nät av grovt hampsnöre. Avståndet mellan knutarna är ungefär en dm. Nätet är 11 maskor djupt, motsvarande ett djup av omkring 3 alnar. Längden är omkring 15 meter, Upptill äro maskorna fästade i en tjäne av grövre rep, men på sidorna och nedtill äro de fria. Längs tjänen sitta fotslånga träpinnar fästade, vilka utgöra flaar. Hallar saknas.

Fångsten med stubbar ägde alltid rum på grunt vatten i det s k käuthyule (kuthålet) på östra sidan om revet utanför en rad av stainar, på vilka käuten brukade gå upp och vila.

I fångsten deltogo tolv man från hela Syedar-böien eller gårdarna Olsvenne, Levide, Sigvalds, Skåls och Båtels. Var och en hade sin käutstubb, alltså tillsammans tolv stubbar. Man använde vid fångsten så kallade käut-båtar, små lättrodda tvåmänningar, som man ägde ihop två och två. Det fanns alltså sex sådana båtar.

Till att döda käuten användes käutklobbar, två, tre alnar långa störar, som äro tjockare i ena ändan och där beklädda med hästskospik med huvudena utåt.

Efter solnedgången vid vacker väderlek – i synnerhet efter storm, då käuten särskilt gärna går upp för att vila – beger man sig ut på sälfångst. Bud utgick då från någon av gårdarna, vanligen från Skåls, att man skulle samlas. Var och en tog då sin käutstubb och sin klobbe och begav sig till stranden. Sakta och ljudlöst gled man ut med alla sex båtarna i jämnbredd sida vid sida. I varje båt hade man då två stubbar och två klobbar samt en settstain jämte stropp.

När man kom ut till det ställe som kallas blöytningi, blöter man stubbar för att man fortare och tystare skall få ned dem vid sättningsplatsen i käut-hyule. Så smyger man sig med båtarna så nära käutstainar som man kan utan att väcka sälen, som ligger och sover på dem, och sätter här ned stubbar tätt intill varandra, så att de bilda en sammanhängande räcka. De äro emellertid ej sammanbundna annat än parvis, ett par för varje båt. Varje par är försett med settstain, som fastgöres medelst stroppen i nedre ytterändan av den ena stubben på det att käuten icke skall draga med sig dessa, då den kommer och fastnar. Vattnet på sättningsplatsen får ej vara djupare än att flaar flyter på ytan när stubbars underkant når botten.

När allt är klart börjar man tala och slamra en smula, så att käuten vaknar och ger sig i vattnet. Den kommer nu simmande sin vanliga väg ut mot stubbar, i vilka den fastnar med huvud och framlabbar. Den sätter stubbar i gungning och flaar börja skvalpa i vattenytan. I varje båt drar då den ena karlen upp de båda stubbar, som höra till båten, medan den andre står färdig med klobbu. Så fort en käut kommer upp i ytan, slår han till den i framhuvudet med klobbu, så att den dör. Han får härvid akta sig att slå på halsen, ty där träffar han endast späcket, och efter ett sådant slag drar käuten upp späcket över huvudet, så att den blir alldeles oåtkomlig.

Käuten kan knappast komma ut någon anan väg än genom käuthyule, ty inne mellan stainar och revet är det i allmänhet för grunt. Det finns här blott en smal ränna, i vilken den kan komma ut, och där ligger en mindre båt, leil-batn, med en man i, vilken motar den käut, som kommer här, och tvingar den att vända om förbi stainar mot stubbar.

När käuten är slagen får den ligga kvar i vattnet tills vidare, ty ännu återstår den minst lika inbringande fångsten me renne uppe på sydsidan av själva revet. När man väckte käuten ute på stainar, fick man akta sig för att ropa för högt, så att man icke skrämde även den käut, som låg ute på revet. Då nu stubbar jer askilde, ror man båtarna in mot revet, tills de stå på grund, då renn-karlar vada i land med klobbu i hand. Att renne ettar käut var frivilligt och renn-karlar "hade fullt" för sitt besvär.

Ute på revet voro stainvastar uppkastade, så att renn-karlar oförmärkt kunde närma sig käuten. När man smugit sig fram till vastar, rusa alla på en gång ned till stranden och börja slå käutar, som nu skyndsamt rulla mot vattnet. Man slog då först dem som lågo längst ner och därpå dem som kommo rullande ned mot stranden. Men det gällde att vara kvick, om man skulle få någon fångst.

Så var då fångsten för natten slut, och var den god, kunde den uppgå till 40-50 käutar. Dessa fraktades nu i land med båtarna, varpå det skickades bud efter skjuts till den gård, som var i tur att köra upp käuten till käut-backen, där under den följande dagen skinnen flåddes och späcket skars av. – Skinnen lades i olika högar av större och mindre skinn, och så kastade man lott om de olika skinnen i varje hög. Man hade pinnar med lottägarnas märke i, vilka kastades ut över skinnen, och var och en fick då den hud, varpå hans pinne låg. Skinnen spikades upp på ladugårdsväggen till torkning och såldes sedan till Visby eller bereddes till selar, fotsäckar, väskor o d, däremot ej gärna till skodon, emedan det släppte igenom vätan. Späcket saltades på tunnor och såldes mestadels till Visby. En del behöll man för att smälta tran till sina lampor av. – Köttet tog man icke vara på, utan svinen, som på den tiden gick ute i markerna, fingo dela det med hundar och kråkor.

Tjugondedagen jul varje år hölls turvis i de olika gårdarna stämma med stort kalas, då man räknade över resultatet av käut-fångsten under året och fattade beslut i gemensamma angelägenheter.

Utom detta gemensamma utfångst förekom även enskild fångst invid land vid stenar, på vilka käuten brukade vila. Varje gård ägde sina käutstainar, Båtels t e x fyra stycken: grahelli, bonsen, flatstainen och skyli. Sälen fångades här med slagnät. Varje slagnät var byggt till en viss stain och passade endast för denna. Slagnät hade något mindre maskor än stubb. Det var fyrkantigt, slöt tätt omkring stenen och var försett med en mekanism av grindar eller klaivar, så att det kunde fällas ihop eller resas upp. Nätet lades ut hopfällt på bottnen runt stenen. När en käut gått upp och somnat, restes det hastigt med klaivar, vilka sattes i rörelse medelst en lång lina som gick ut från nätet och in till land.

Avståndet från stenen in till land kunde ofta vara mer än 300 meter. När det var upprest, höjde sig nätet så mycket över vattenytan, att käuten icke kunde komma över det. Den var då instängd och det vara bara att fara ut och slå honom.

Mekanismen i slagnätet lär ha varit ganska invecklad och sinnrik. Det har ej lyckats mig att få kännedom om densamma: i motsats mot stubbar finnes icke några slagnät i behåll, och icke heller har någon av de få kvarlevande gamla kunnat giva en klar beskrivning därav.

Näten för käut-fångst, både stubbar och slagnät, förfärdigades hemma. De gjordes av hampgarn. Som man sällan odlade hampa själv, köpte man beredd hampa, som manspann och tvinnade till garn. Näten knöts med en nål över en kavel, båda av trä.

Slagnäten hade rist-tjaugar i hörnen, i vilka linan, som gick till land, löpte. På sidorna funnos stigar, vilka höllo nätet spänt, då man dragit upp det.

Ett slagnät kunde ligga ute flera månader i sträck i sjön. När det var gott tillfälle till fångst med slagnät, låg man nere i strand-bodar om nätterna och passade näten. Vid vittjandet använde man låga strandbåtar, braud-batar eller fiel-batar med endast en vidgang. Det var ett slags flat-eskar. Det var en särskild käut-sort man fick i slagnäten vid land. Den var fetare och hade mindre huvud än den man fick vid utfångst med stubbar eller renne.

Av den käut, som togs med stubbar – men ej av den, som togs me renne eller med slagnät – ägde prästen att utfå tionde. För att tiondet skulle bli rättvist, ägde härvid prästens ombud, som vanligen var getarn att varannan gång uttaga käut, varannan gång åter utsåg käutlaget självt käut åt prästen.

En misslyckad stubb-sättning var så mycket mera bedrövlig, som man då fick bära hem den våta stubben, medan man annars lade den på samma lass som käuten.

Om någon i käutlaget uteblev, då det gått bud om stubb-sättning, fick han plikta med en kanna brännvin, som skulle gäldas, så snart käut-karlar kommo i land. Man hade härvid särskilda bägare om ½ kanna för alla tolv i laget.

Vid käutstämman den 13 januari skulle alla skulder för späck och skinn vara betalda. Då utbetalade käut-laget rennar-löyn åt dem, som rennt under det gångna året. Man betalade 50 öre för kall-ränning, d v s då det var is i vattnet, 25 öre för varmränning, då vattnet var varmt. Renn-karlar måste nämligen vada i land upp på revet och detta var naturligtvis värre, då det var is i vattnet.

För att icke käuten skulle bli skrämd och käut-fångsten därigenom skadad, var det sjöfarande förbjudet att gå kusten av Näs närmare än en halv sjömil utanför yttersta reven.

Tillbaka till Fiskelägen mm